WORLD'S CLASSIC

Jag vaknade med ett ryck ur sängen. Förvirrat sträckte jag mig efter min klocka för att se hur tidigt jag hade vaknat denna gång. 04.30 kunde jag urskilja på radioklockan som jag just plockat upp från bordet bredvid sängen. "Fan, att jag aldrig kan få en hel natts sömn.", tänkte jag beklagandes för mig själv. Solen var redan uppe vilket gjorde det hela ännu svårare att somna om igen. Jag sträckte mig efter min morgonrock. Det var en stor blå morgonrock som snarare liknade en stor filt pga dess pösighet men den var ändå den bästa morgonrock jag någonsin haft, den värmde till och med på vintermorgnarna då hela lägenheten var kall som ett kylrum pga de värdelösa elementen som aldrig fungerade. Jag satte mig upp i sängen och fattade fjärrkontrollen. TV:n sattes på med ett snabbt bzz och som vanligt så tog det ett par sekunder innan bilden uppenbarade sig. I rutan befann sig plötsligt en man som talade på amerikanska, han hade ett ganska skarpt och prydligt utseende med ett par väldigt bekanta solglasögon vilandes på näsan. "CSI Miami såklart.", tänkte jag. "Vad annars kan man förvänta sig så här tidigt på morgonen." Jag zappade snabbt vidare till nästa kanal där en musikvideo med ett väldigt tungt beat spelades. En mörkhyad man, med en stor päls som liknade något som min farmor brukade ha på sig, trängdes med en grupp lättklädda tjejer. Han rappade något om "bitches", "hoe's"och "cash". Det satt där och spände ögonen in i rutan och fascinerades över hur snabbt han kunde uttala alla orden, orden liksom flödade ut ur hans mun som en fors från en klippkant. "Nej usch, det här kan inte vara bra att titta på.", sa jag för mig själv och zappade återigen vidare. På nästa kanal visades vackra bilder från staden som jag bodde i. Det var ganska harmoniskt och jag blev lätt sömnig. Jag la mig ner i sängen igen och blundade medan bilder fortsatte visas på TV-rutan. Jag blundade och såg skogen i staden...